Deppig.

 Detta blir inget positivt inlägg så vill du inte läsa något negativt så sluta läsa nu. 

Gårdagen började bra, vi var bjudna på middag till ett par härliga vänner. Och maten var helt fantastisk, och sedan blåbärspaj på det! Jag åt för mycket, blev alldeles för mätt för att det var så gott. 

Värden hade förberett lite spel och lekar mellan middagen och efterrätten. Men när vi spelade memo ( försöka hitta 2 likadana kort) så kände jag att jag blev dålig. Huvudvärken smög sig långsamt på. Och det blev inte bättre. Kvällen slutade med att jag låg utslagen på soffan med en enorm trötthet. Tankearbete är alltså inte bra för mig, då har jag lärt mig det! 

Dagen idag började högst dålig. Jag hade redan huvudvärk när jag vaknade och sedan det här tjatet att det inte finns någonting att äta och barnen knappt rör maten så brast det. Hela skåpet är ju fullt med mat! Vad ska de ha, tårta eller? Jag har typ slutat bry mig känner jag. De får väl vara hungriga då. Det är en sådan mamma jag blivit. Jag daltar inte med dem. Tror jag har blivit sådan för att orka fortsätta. 

Min mamma brukar möta mig på morgonen så att jag bara lämnar den lilla på förskolan och hon går med den andre till skolan. Det underlättar enormt mycket. Idag kunde hon inte, för hon skulle på något ärende. Även om det inte är en stor sak, så gör det så mycket för mig att hon vill göra detta. Men idag lämnade jag alltså båda och jag hade så ont. 

Förskolepersonalen som tog emot märkte det genom att jag var tyst och såg det i min blick. Hon tog sig an den lilla direkt och gav mig en blick som sa ” jag tar hand om henne nu, du kan gå”. Vad skönt det är när någon förstår. 

Jag fortsatte med den andre till skolan. Enda fokus jag hade vart att klara ta mig dit och ta mig hem. Jag hade svårt att gå rakt. Märkte att jag gick åt både höger och vänster. Som att jag inte har någon balans. Detta gör mig väldigt orolig. Vad är det som händer med mig? Jag blir bara sämre och det gör mig så rädd. Tänk om jag blir sängliggandes. 

Idag har jag en tid med en av döttrarna vilket ger mig extra stress. Jag har inget val än att klara det. En gång blev det min mamma som följde med, och gissa vad jo de blev inte insläppta och det gjordes en orosanmälan. För att ingen förälder var med. Fattar ni? Här hade jag ansträngt mig för att hon skulle få komma på sin tid och då gör de så här. Handledaren vi fick på socialen fattade ingenting och ärendet lades ner på en gång. Så det var ju skönt ändå. 

Så nu är jag tvungen att följa med på de här tiderna oavsett hur ont jag har. Ja är det så illa att det verkligen inte går så avbokar jag, men det är inte populärt. Nu när jag kom hem fick jag ett meddelande på 1177 om en tid till bvc, och strax därefter under tiden jag skriver detta får jag ett sms om ett tandläkarbesök till en av ungarna på Onsdag.                Och imorgon har jag en tid med den yngsta till ortopeden. Och hon är dessutom så åksjuk att hon spyr, så måste ha ombyte . 

Suck suck, sådana här veckor är fruktansvärda. Jag bara betar av ett efter ett och försöker trycka tillbaka huvudvärken. Om det ändå bara gick. På mitt senaste läkarbesök frågade läkaren mig varför jag är så pessimistisk ???? Vad är det för en sjuk fråga???? Jag klarar knappt ta hand om barnen , jag klarar knappt ta hand om hemmet, med städning och vad det nu är. Jag klarar inte mycket av det sociala, jag klarar inte att arbeta. Men i den stunden kom jag inte på något svar. Jag blev nog ställd av den frågan. 

Att skriva av sig så här hjälper faktiskt. Nu är jag lugnare, och nu blir det bara att vila för att orka med dagen. 

Ha det fin fint nu.

/Linda.